Q U E E R H E A R T

Som många andra dagar, tänker jag idag mycket på trans. Trans generellt och min egen transidentitet. En sak jag kommit fram till är att jag nog identifierar mig mer som transgender än som intergender. Åh så skönt att sätta mig själv i ett fack igen, efter alla dessa veckor av filosoferande. Kanske oqueert, men sant.  Iochmed denna upptäckt, har jag också vunnit tillbaka en del av mig själv igen. Klännigen. Jag får inte längre ångest av att ha klänning, vilket känns så bra för jag tycker verkligen om att ha klänning. Men jag kryddar den med en mustach, homovibbar eller "kill"-pronomen/namn". För jag vill verkligen inte smälta in eller vara en osynlig tjänare till patriarkatet. Jag gör min kropp till vapen mot förtycket.



Men det är klart som fan att ibland gör det nästan lite för ont att göra det politiska till det personliga. Som idag tex. Jag satt på bussen med min mustach, och in i bussen kommer en gammal barndomskompis jag typ inte träffat sen jag var fjortis. Jag sätter hjärtat i halsgropen av rädsla. Jag hoppas innerligt att h*n inte ska se mig fast jag sitter rakt framför henom. Jag känner mig ertappad på något sett, äcklig och korkad. Jag vet interlektuellt sett att det inte är sant. Men det är en patriarkal bestraffning jag ger mig själv för att jag medvetet förflyttat mig ur cisnormen. Jag vet att det är att överreagera, men i den situationen blir jag verkligen rädd. Men jag återhemtar mig. Det gör jag ju alltid. Jag blir för inspirerad av andras styrka och är för förbannad för att sluta vara pretto pk queer.

Jag fyndade denna extraordinära klänningen idag. Sextio spänn på myrorna. Haleluja moment typ. Inte en tråd är orosa.



Imorgon ska jag bli intervjuad i egenskap av transperson och elev på gymnasiet. Jag är galet nervös.